Hur ska samhället hantera de merkostnader som en medborgares ohälsosamma leverne innebär...? Punktskatt på socker och fett, eller höjd försäkringspremie/skatt som täcker samhällets merkostnader för att medborgaren medvetet väljer en ohäslosam livsstil, ibland till fördel för "livskvalité"?
Enligt Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet är 33% av svenskarna överviktiga (BMI 25+) och 11% lider av fetma (BMI 30+). Det finns starka proportionella kopplingar mellan antalet överviktiga och ökad konsumering av socker och mättat fett, främst under de senaste 20 åren.
År 2005 väcktes en mindre debatt i svensk media om punktskatt på socker och fett, då Folkhälsoinstitutet gick ut med en handlingplan i syfte att förbättra folkhälsan i Sverige.
Någon klar handlingsplan för punktskatt presenterades aldrig, däremot flaggades det som ett möjligt framtida handlingsalternativ.
World Health Organisation (WHO) anser att ekonomiska styrmedelär en tänkbar åtgärd för att påverka människors matvanor i en gynnsam riktning, punktskatter finns i en rad andra länder och den skulle vara en stark signal från regeringens sida för att öka medvetenheten om sockrets och fettets negativa inverkan på hälsan.
Punktskatt på onyttiga livsmedel har även varit aktuellt i grannländerna Danmark och Finland. Danmark har nyligen infört punktskatt på mättat fett, och Finland har haft lagförslag om att införa punktskatt på socker och fett.
Frågan är: Ska staten ha rätt att inskränka på den enskildes matvanor?
Sett till den socialliberala politiska skådning som ligger svensken närmst, är individens frihet beroende av att alla har lika möjlighet och tillgång till positiva rättigheter som skall garanteras av staten, såsom sjukvård och utbildning. Vidare anses att staten ska driva en aktiv socialpolitik samt att sociala och ekonomiska ojämlikheter ska vara anordnade så att de gynnar de sämst ställda människorna.
Att införa punktskatt skulle inte gynna de som har det ekonomiskt sämst ställt, mer än att den fattige i större utsträckning skulle välja alternativa livsmedel som passar dennes plånbok bättre. Det kan ej heller antagas att personen med lägre inkomst skulle behöva avskräckas från socker och fett i större utsträckning än den rike, förutom statistiken som visar att högutbildade med hög inkomst är underrepresenterade bland de som är överviktiga eller lider av fetma.
Att införa punktskatt på fett och socker skulle även vara att frångå frihetsidealet; att individen själv ska få välja hur denne vill leva. Ett hälsosamt är inte lika eftersträvansvärt, värderat mot livskvalité. Även om det ett hälsosamt liv mäts i livslängd, så är inte livskvalitén proportionerlig med antal år man lever.
Vidare kan man ifrågasätta hur träffsäker punktskatten skulle vara. Utöver den mindre skaran överviktiga som själva aktivt gjort valet att ha en livstil som innebär kraftig övervikt, är faktorer som stress, depression, arbetsmiljö, lättja och bristande självdisplin orsaker till övervikt.
Skulle punktskatt vara ett effektivt sätt att få dessa individer att dra ner på socker och fettintaget? Skulle punktskatten kunna fungera som en motivator till att "gå ur" depressionen eller den stressiga livssituationen och börja äta/leva hälsosamt? Troligen inte....
En faktor som begränsar (till större del befogat och rätt) alternativa tillvägagångssätt för att angripa övervikt och fetma, är vårt svenska gullande. Den allmänna uppfattning utav ett skattefinansierat samhälle som ska täcka upp alla "om" och "ifall" händelser, gör att en del människor i högre grad kräver sina rättigheter, än inte de skyldigheter som en medborgare har i ett skattefinansierat samhälle.
Varje medborgare ska ha samma rätt till sjukvård och försäkring, oavsett BMI, ärftlig sjukdom, eller annan annan funktionsnedsättning. Likaså bör individen själv få definiera innebörden av livskvalité, utan att statsmakten definierar/påverkar vad man får äta. Idag ges inte samma försäkringsmöjlighet åt personer med fetma, vilket är kränkande och oetiskt. För att utveckla dagens stela försäkringssystem mot ett mer dynamiskt, krävs att premierna görs betydligt mer individuella, så att försäkringsbolagen kan täcka upp de kostnader som försäkringstagaren ev. innebär.
För personen som väljer att konsumera kost som i ralation med dennes livsstil (motion) inte innebär ett hälsosamt liv, innebär livvstilen ökade sjukvårdskostnader och en större belastning på samhället. För att då göra anspråk på likvärdig sjukvård vore inte annat än skäligt att personen ställer upp för de merkostnader (sjukvårdskostnader) som dennes kostvanor innebär.
Hos kritikern kan detta ses som en kränkning och ett elitistisk synsätt; att överviktiga personer ses som andra klassens medborgare som faller utanför ramverket för vad staten statuerat som gränsvärden för fysiskt välbefinnande.
Det vore naivt att tro på högre försäkringspremier (alt. annan betalning som motsvarar den merkostnad som en persons övervikt innebär för samhället...) som den stora mirakelkuren mot övervikt och fetma. En bredare folkhälsokampanj där tex arbetsgivare i större utsträckning subventioneras för att erbjuda sina anställda friskvård, samt dietcoaching åt överviktiga personer skulle på lång sikt vara en bättre helhetslösning. Handlingsplanen bör ha större fokus mot den stora målgruppen av överviktiga bland lågutbildade med låg inkomst.
Syftet får INTE vara att forcera medborgaren mot ett "hälsosamt" liv. Det ska vara upp till varje individ som myndigförklarats, att få bestämma över sin livsstil.
Sammantaget: Varje individ har rätt att själv bestämma över sitt liv och sina matvanor. Väljer man att äta socker och fett utan att vara fysisk aktiv nog att kunna hålla sig inom gränsvärden för vad som anses hälsosamt, så ska man vara med och betala den merkostnad som man själv aktivt valt att belasta samhället med.
Är tacksam för kommentarer!
(AB)