måndag 27 maj 2013

Bot mot Husbyupploppen - piska eller morot?

Har vi definierat vad det är vi vill stävja eller bota? Räcker det med att få upploppsmakarna att sluta kasta sten och anlägga bränder? Borde vi engagera oss i att identifiera och bota anledningarna till upploppen eller har upploppsmakarna själva försatt i utanförskap och således ensidigt ansvariga?  



Den senaste veckan har hela Sverige kunnat följa rapporteringen om upploppen, inledningsvis i Husby men nu även i andra delar av Stockholms län. Parallellt med den konventionella nyhetsrapporteringen har sociala medier haft stor påverkan på nyanseringen av händelserna. Väldigt stor del av de blogginlägg som länkats till större dagstidningar har: 1) uppmuntrat till kraftfullare polisiärt ingripande för att stävja upploppen 2) skuldbelagt upploppsmakarna för att själva ha försatt sig i sitt sociala utanförskap.

Ett antal vänner och bekanta har på Facebook klickat Gilla på inlägg där personer med invandrarbakgrund berättat sin integrationshistoria och avslutat texten med att fördöma stenkastarna. Det är synd att dessa texter med okritiska ögon kan uppfattas som positiva ställningstaganden och nästan heroiska, när innebörden i texten är desto mörkare.



Det finns sällan en absolut sanning i samhällsdebatt, men det går fortfarande att dra viktiga och avgörande slutsatser baserat på sannolika bedömningar, utan antaganden eller hypoteser (bedömning är baserad på fakta medans antaganden/hypoteser är något man själv bestämmer sig för skall vara sant, obeaktat fakta).

Vi har en stor andel invandrade svenskar som integrerat sig väldigt väl i det svenska samhället. Personer som på 10 år gått från flykting eller ensamkommande flyktingbarn till framgångsrika ekonomer, ingenjörer och riksdagsledamöter. Gemensamt för majoriteten av dessa är att föräldrarna varit akademiker och att de vuxit upp under en bättre psykosociala förhållanden än andra landsmän i sina forna hemländer.
En annan stor grupp som integrerat sig bättre är de som flyttat hit pga äktenskapsband, då den invandrade partnern oavsett tidigare bakgrund eller utbildningsnivå kunnat integrera sig snabbare genom sin redan integrerade partner.

De som anländer med mindre privilegierad bakgrund, från krigsdrabbade områden där barn vuxit upp i väpnade konflikter, utanförskap och missgynnad korruption - de har inte samma förutsättningar och kan sålunda inte mätas med samma måttstock såvida lämpliga stödresurser inte tillsätts. 38 procent av unga mellan 20-25 år saknar helt sysselsättning i Husby, 40 procent av eleverna på Husbyskolan har ingen gymnasiebehörighet. Krav och förväntningar på prestation likt den genomsnittliga svenska tätorten kan ju rimligen först ställas när resurser tillsatts för att få Husby lika integrerat i det svenska samhället som den genomsnittliga svenska tätorten.

Upploppsmakarnas agerande är förkastligt, ett desperat agerande som knappt någon ställer sig bakom. Däremot kan vi med dessa tonåringars och ungdomars givna förutsättningar dra slutsatsen att de med starkare samhällstillhörighet och rätt stöd från svenska samhället hade kunnat uttrycka sin frustration på ett mer konstruktivt sätt.
Bland de allvarligare konsekvenserna av utanförskapet är kriminella skuggsamhällen. Det finns idag en rad sådana i flertal förorter i Sverige. Det är resultatet av utanförskap, arbetslöshet och myndighetsförakt som fått dessa ungdomar att söka alternativt uppehälle. Dessa skuggsamhällen har en stor mängd yngre tonåringar i utanförskap som sin rekryteringsbas. För att bota detta måste stora samhällsinsatser sättas in, annars kommer dessa likt en tromb, fortsätta att växa.

Är det fel att ställa högre krav på ungdomarna i Husby? Definitivt inte, men kraven skall vara avstämda med de insatser vi gör för att vända utanförskapet till integration. Mängden resurser som tillsätts behöver vara anpassat till åtgärdsbehoven i specifika förorten - inte schabloner utifrån en genomsnittlig svensk tätort. Visar vi vårt samhällsmedborgerliga ansvar kommer vi sannolikt få dem att känna större tilltro och band till samhället.

Till de utrikesfödda svenskar som integrerat sig väl i svenska samhället; Var goda föredömen! Att inleda ett fb-inlägg med sin framgångssaga och avsluta med att trycka ner och ensidigt skuldbelägga upploppsmakarna ger inte bättre grund för integration. Det skapar snarare en än starkare vi-och-dom känsla än vad Jimmie Åkessons partikamrater åstadkommit. Ett alltför vanligare fenomen numera är nysvenskar som vill särskilja sig från de mindre integrerade och utsatta medborgarna genom att smutskasta dem, och på så vis ge uttryck för att "Jag är inte som dom, jag är framgångsrik och integrerad".

Stenkastarna hade inte valt att kasta sten, om de varit mer integrerade i svenska samhället, och haft bättre sociala förhållanden (På samma vis som de svenska uteliggarna inte själva väljer att sova ute i minusgrader under vintern). Någonstans har samhällets skyddsnät brustit. Vi som medborgare kan välja att ignorera detta, klandra dem och fortsätta lägga vår energi på flådiga fb-inlägg om hur framgångsrikt liv man har. Eller så engagerar vi oss för att förbättra för de mest utsatta. 

Engagemanget måste komma från gräsrotsnivån.

Svd 1,2,3,4,5,6,7,8,9 Ab 1,2